Gorgonzola är inte osten som smyger in i ett rum. Den kliver in med högljudda steg, lägger upp fötterna på bordet och kräver att du lyssnar. Det här är mögelostens rockstjärna – funky, krämig, salt och med en stökig historia som förtjänar att berättas.
Blåmögel på italienska
Gorgonzola föddes i Lombardiet någon gång på 800-talet (ja, du läste rätt – den är äldre än de flesta kungahus). Ursprungligen lär den ha skapats av en lite för hetsig ostmakare som glömde sin färskost över natten och sen försökte rädda upp det hela genom att blanda i ny ostmassa nästa dag. Resultatet? En blågrön virvelvind av smak.
Den får sin karaktär av Penicillium roqueforti, en ädelmögelkultur som injiceras i osten under lagringen. Med tiden bildas de karakteristiska ådrorna och smakerna får utvecklas – från mild och smörig i varianten dolce till skarp, pepprig och riktigt rivig i piccante.
Hur äter man ett konstverk?
Gorgonzola är inte för alla. Den kräver respekt. Du kan mosa den över en nygräddad pizza, låta den smälta ner i en risotto eller låta den vara drottning på en ostbricka – gärna i sällskap av fikon, honung och lite valnötter. Den älskar sötma, för det balanserar upp dess salta sting. Vill du hitta på något riktigt vågat? Prova Gorgonzola i en dessert. Ja, vi sa dessert. Tänk päron, valnötter, lite mörk choklad och en klick dolce. Magi.
Vad dricker man till?
En ost med så mycket attityd kräver en dryck som inte viker ner sig. Här är tre förslag beroende på humör:
Sött vin – Gorgonzola och ett glas Sauternes eller Recioto di Soave är som Bonnie och Clyde. Farligt bra ihop.
Rödvin – Gillar du den skarpare piccante-varianten? Testa en Barolo, Amarone eller en fyllig Zinfandel. Mustigt är melodin!
Öl – En belgisk tripel eller en imperial stout kan tämja ostens smak och samtidigt förstärka dess krämighet.
Gorgonzola är inte bara ost – det är en upplevelse. En smakresa från Lombardiet, rakt in i osthjärtat.
