Bressan i Apulien

På kvällen den andra dagen i Gioia del Colle förklarar Roberto att han vill att vi ska träffa hans partner och vän Angelo Coluccia för att testa några viner. Angelo är väldigt kunnig om både mat och vin och han vurmar för det naturliga tillvägagångssättet att tillverka vin på och anser dessutom att svavel inte hör hemma i en vinflaska om det inte är vinets egna svavel som uppstår naturligt. Jag nämner i förbifarten att han i Stockholm har en tvillingsjäl i Vinik som endast importerar eko/bio-viner. Nu är jag är inte tillräckligt insatt för att hävda det ena eller det andra om naturliga viner (vin natur) eller biodynamiskt producerade dito. Jag kan bara säga att jag gillar flertalet av dessa viner – som många andra som smakat vin ur Viniks Ekovinlåda.

Angelo tar fram tre vinflaskor ur en Bressan-låda, en låda jag med stora ögon lade märke till när Roberto tog den under armen och bar in i en B&B-foaje duon fått låna kvällen till ära. Angelo häller med stadig hand ett gult-orangea vin som är helt rumstempererat. Angelo berättar om Fulvio Bressan, den minst sagt hängivna vinmakaren från Friuli-Venezia-regionen i nordöstra Italien. Vinet är en blandning  av olika druvor; bland annat Ribolla och Malvasia och Tocai Friulano. En anekdot om Bressan och vinet: en restaurang serverade vinet kylt varav Fulvio utbrister: Om du serverar Carat kylt en gång till kommer jag sälja hästpiss till dig hädanefter!! That’s Bressan. Typ.

Bressan Carat 2006 är som lättflytande honung i glaset. Doften är stor med söt frukt på toppen med en sorts spänst som ger vinet ett livligt uttryck. Samtidigt som jag känner gula söta frukter förnimmer jag salt mineral och tjärad träsko. Kanske är det värmen… Vinet är hursom läckert med frisk syra och underbar längd och smak. Funderar på hur vinet hade smakat bara lite svalare 😉

Bressan Pignol 2000 blir en favorit. Som en jordgubbe i munnen, fast ganska sträv jordgubbe. Det känns ganska surrealistiskt att jag sitter i en liten B&B i Apulien och njuter av Bressans vin. Overkligt att Angelo plockade med sig Bressan. Fast ändå inte när jag tänker efter på vilka premisser han valt vinerna till att börja med. Ett flaska 50€ i Italien, i Sverige 399 kr via Vinomatik och beställningssortimentet. Om det någongång är värt att lägga 400 spänn på ett vin är det på detta. Ungt, visst, men underbart.

Vinomatik skriver:

“Denna druvan är krävande och svårodlad och var därför nästintill utdöd innan den åter började odlas i liten skala under slutet av 70-talet. Fulvio Bressan, med sin en hektar stora, sydvända vingård, är en av en handfull odlare som kan rädda denna friulianska druva. Och naturligtvis gör han det med stil… sin egen stil. Doften innehåller mörka bär, saffran, körsbär, animaliska toner, kryddighet, kaffebönor och sötlakrits. Smaken är rund och fruktig, med jordgubbar och syrliga mörka bär, nypon, bra syra och ett stramt slut. Detta är ett synnerligen elegant vin som inte inte går på kraft utan som vinner på sin elegans och förfining. Och trots sin ålder så känns det faktiskt fortfarande ungt.”

Bolagets beställningssortiment, Stockholmsregionen (kartong 3 flaskor) 1197.00:-
best nr 71107

Den tredje flaskan var en Lambrusco från Camillo som kanske hamnade lite i skymundan. Kanske ganska mycket i skymundan. Ärligt och körsbärskärnor tror jag att jag noterade på en servett som sedan glömdes kvar.