En Pio Cesare-kväll i dalen

Egentligen är det synd att benämna en bloggpost som om den bara handlar om vin. Gårdagskvällen innehöll så mycket mer. Så mycket kärlek. En närmast perfekt konstellation av (7) människor med olika intressen och kunskaper. Alla intryck smälter ihop och blir en enda stor Play-Doh-boll av lycka – och en perfekt avslutning på min egen Piemontevecka.

Men temat är vin med fokus på Pio Cesare, en stor vinproducent från Piemonteregionen som håller ett par hyllor varma på systembolaget. De senaste årgångarna av Langhe Nebbiolo från Pio har inte fått mina smaklökar att gå i spinn – i denna line-up är dock risken stor att få inmundiga högkvalitativ druvjuice. 1978 Barolo, 2002 Barolo, 1990 Barbaresco Il Bricco, Dolcetto d’Alba 2008. Det är som vanligt Mr T som bringar oss matglada tillsammans med ett vintema, han har även bakat egen grissini. Vi andra hänger på och det är bara fantasin (och plånkan) som sätter gränsen för vad som ska ätas och drickas. Jag fick tag på ett gäng gamla och väldigt gamla ostar från Valtellina på Salone del Gusto och även lite fårost av en härlig kille från de piemontesiska skogarna (separat inlägg är på G) som fått åka Ryanair till Sverige. Jag handlade också lite antipasto från min hovleverantör i Sickla: St Lario-skinka, Pancetta, Coppa och Sopressa-salami. Mr D har fixat bröd från Valhallabageriet och Mr F har lagat mat. Allt som allt en femhunka per person. Skulle inte vilja veta vad detta skulle kosta på restaurang…

Att det har skapats mat från tidig eftermiddag känns verkligen när jag äntrar lägenheten, dofterna ringlar som ljuvaste rökelse i näsan. Det syns också att det lagats ett gäng rätter – de flesta vännerna är djupt involverade i slutförandet, hela köket är som en marockansk matmarknad med flera olika pannor och kastruller igång på en och samma gång. Det är varmt, det är härligt och vi sippar på en god Prosecco.

Bittostarna jag köpte av Josef från ‘Associazione Produttori Valli Del Bitto’ på matmarknaden Salone del Gusto levererade verkligen – även fast de legat i vakuumförpackning och ofta rumstemp sedan förra torsdagen. Förpackningen innehöll ett sammelsurium av olika ostar från regionen och i olika mognadsgrad. Någon med en lite rökig smak, den andra lite nötig, en annan med en skön smörighet. Den längst lagrade osten fick verkligen tag på smaklökarna och gav dem en ordentlig tango. Oh Mama! Ost, surdegsbröd med god olivolja, skinkor och fettig pancetta passade verkligen kanonbra till det kryddiga vinet; Pio Cesares Dolcetto d’Alba 2008.

Pio Cesares Dolcetto d’Alba 2008 (82319 och 143 kr i beställningssortimentet). Ett ståltankslagrat vin med härlig kryddighet – inte så mycket av de vilda kryddor och lakritsfiskar som i andra dolcettos jag druckit den senaste veckan. Pio’s känns lite tillrättalagd men här finns de flesta skolbokstypiska dofterna och smakerna. Vin av Dolcetto och Barbera-druvor är nästan oslagbara till italienskt småplock. Ett vin som gör en glad, utbrister F. Det är bara att hålla med.

Nu kommer en risotto fram på bordet. En variant utan ost som rörts ihop med en mustig mörk hemkokt buljong med en bädd av smörstekt porcini, fint bräserat lammkött och lammhjärta(!). Pio Cesares Barolo 1978 och 2002. DAMN! 1978:an doftar wellpapp och alger. Det är ju fan. Men det är tur att 02:an lever. Konstigt vore annars. 2002 i Piemonte räknas som ett väldigt dåligt år men Barolon visar ändå upp en bra dagsform. Fin frukt med violer och lite pinje på toppen. Inte den mest täta eller personliga Barolon men är riktigt trevlig att dricka. Tanninerna är inte så framträdande och vinet slinker ned bra tillsammans med den mustiga risotton.

Dags för oxkinden (måste nog köpa en tryckkokare jag också) som ackompanjeras av diverse oxmärgsfrästa grönsaker. Mört kött is the shit. Fantastiska smaker och med en bottenfetma av oxmärg  som inte gör det minsta ont. Ett par kilometer i skogen imorgon så är det lugnt :). 1990 Babaresco Il Bricco samt min blindflaska från Roagna. Varken jag eller Luca Roagna vet nog vad detta är – det är Nebbiolodruvan i alla fall men sen är det svårt… flaskan är i vilket fall som helst åtgången av tidens tand och har en syra/ tanninstruktur som inte släpper någon över bron. Initialt förnimmer jag mörka toner av viol och peppar. Efter en tid i dekanter ges ytterligare lite torkad frukt och mörka bär. Ett ganska introvert vin som andas supertraditionell tillverkning. Klarar säkert 15 år till i källaren. Vore kul att veta vad det var! Il Briccon blev publikfavoriten med sin trevliga doft. Röda och mörka bär om vartannat med en trevlig doft av Sottobosco (ett nytt ord jag lärde mig i Piemonte: doft av skog/svamp/löv osv). Låter lite som en svordom 😉  SOTTOBOSCO också!

En dessert (tar det aldrig slut?). Pannacotta på mandelmjölk, inkkokta päron och en pärongranite skall möta en Recioto di Soave… som också är korkad!! SO-TO-BO-SCO! Vi byter till en grappa tillverkad av pressrester av gewurztraminer. Riktigt aromatisk smak och doft. Druvtypiskt!

Grazie Mille för ytterligare en mat, vin och ostkväll som går rakt in i historieboken. Om någon vill veta priser och hur man får tag på dessa gamla viner. Eller gamla viner överhuvudtaget. Börja på Barolobrunello.com. Mr T har de exakta priserna om någon undrar…