En serie apgammalt plonk

Hem Mat En serie apgammalt plonk
En serie apgammalt plonk

Du har hört det förut här på bloggen; Mr T; nästgårdsgranne och vän funderar ut ett vintema och skrapar sedan ihop ett antal flaskor med hjälp av tysken Stefan Töpler. Sist var det viner från Pio Cesare där kvällens huvudnummer, en 78:a oturligt nog var korkad. Innan dess avhandlades Barberor från 2004. När vinerna är på plats i linneskåpet skrapas bekantskapskretsen samman. Här är det viktigt att Mr F som är kocken i sällskapet kan medverka datumet ifråga, vi har nämligen blivit bortskämda med galet bra mat. När datumet står för dörren är det bara att låta sig ledas på en doft- och smaksensorisk resa. Åh, vilken resa, jag bugar och bockar!

Läs här för vinpoesi!


Kvällens tema är som så ofta från Piemonte, druvan är Nebbiolo och på etiketten står det Cappellano samt Barolo varav den äldsta är 63 år. 1947 anses vara årgången med stort Å. Förväntningarna är således skyhöga och vi hyser grande respekt för alla sex flaskorna. Teobaldo Cappellano var en legendarisk och traditionell producent i området som ogillade poängsättande och spottande vinprovare. Han gick bort för något eller några år sedan och sonen står nu vid rodret.

Cappellano Barolo Otis Fiorin Brie Rupestris 2004
Mörkt röd färg med en lite orange kant. Det doftar rätt så rödfruktigt med tjärad båt och en uns lakrits, även viss multnad ton av löv. Efterhand förnimmer jag en doft som sitter långt inne i doftcentrum. Inte konstigt, Barbecue-chips var det länge sedan jag åt. Wow. Ytterligare tid i glaset och nypressad citrusfrukt uppenbarar sig. Dags att smaka; strävt jäklar! Här behövs mat, kött och fett. Här finns potential för massor av år. Ett redigt hantverk. Gott och bättre än 2003:an men är också dyrare.

1990 Cappellano
Lite klarare till färgen. Det doftar gammal god skokräm, massor av röd god frukt typ jordgubbar och hallonremmar, en bunt höstlöv och mognad i form av en liten svampton. Lång och slank i munnen med sköna tanniner helt klockren till mat.

1978 Cappellano
Kall stenkällare, tjära och kokta rotfrukter dominerar till en början. Lite animaliskt med blod och järn. Senare dyker lite söta gubbar fram tillsammans med blå bröder. Smaken är lite gles och känns uttorkad. Vi undrar om flaskan är lite off.

1970 Cappellano
Vilken härlig färg, nästan som tunnt te eller väldigt outspädd cola.. vilket härligt vin. Nötter och nypon, russin och glögg om vartannat med lite söt tobak i bakgrunden. Skönt tryck i smaken med en tydlig ton av riktigt fin Madeira.

1958 Cappellano
Oh no, aningen defekt med klor och alger men de fina dofterna kommer och går. Tjära och julkryddor, knäck och bränt socker. Fin frukt som verkligen skiner genom med utmärkt bett i smak och gom. Ahh.

1947 Cappellano Super Barolo
It’s Alive 🙂 Först lite unket men sedan blir allt klart. Syrligt som rönnbärsgelé med en Pata Negra-nötig ton, våt sten och med spearmint i svansen och helt otroligt bra. Skönt som sammet i munnen. 63 år. Otroligt.

Maten var som vanligt någon jag aldrig ätit förut; Anksoppa, hemkört av skrov av anka med frikadeller på anklever och köttet av låren samt lite frästa rotsaker. Lågtempad, uppbunden kalventrecote på gödkalv med svart trumpetsvamp, skysås med rödvin och svamspad och pasta med gräddig sås med rostad vitlök. Blodapelsin och fikonsallad med mascarponekräm och karamellierat socker till en Barolo Chinato som mest kan liknas som: Campari, Fernet… bittert alltså.

Maten passade vinerna perfekt och tvärtom, soppan var to-die-for. Som vanligt förbaskat trevligt.

Läs här för vinpoesi!


Säg nåt

Ingen kommer se din mejladress.