Ostens historia i Sverige

Jag fortsätter min kunskapsresa om svensk ost genom att glana i Gårdsmejeristernas Förenings lilla ostfolder. Kapitlet om svensk osthistoria hittar du nedan. Bilderna är från den pittoreska staden Vadstena. Tyckte det kunde passa med lite svensk klosterhistoria i bilder till texten :)…

Svensk Osthistoria

Vi vet att osten varit en del av det svenska bondesamhället i generationer tillbaks. I Eddan beskiver man surmjölk som Skyr, vilket det heter på Island än idag. De första invånarna i Sverige kom söderifrån alltefter som inlandsisen krympte. Ansgar försökte att tämja vikingarna med kristendomen och i hans spår kom munkar från klostren i Europa. Dagens ostälskare i Sverige kan tacka de munkar som kom hit på 1000-talet. De visste att göra ost och hängav sig länge åt sysslan innanför klostrens murar. Under medeltiden spred sig kunskapen och ostar tillverkades och lagrades på gårdar och herresäten. Holländare har influerat när Göteborg byggdes, Belgare har grävt våra gruvor i Bergslagen och Fransmännen grundat vår kungaätt. Så därför är det inte så konstigt att vi hämtat intryck av olika ostkulturer från platser i Europa och berikat det svenska kunnandet.

Våra kära hårdostar

Det vi oftast menar med ost i Sverige, den presssade hårdosten, har sitt ursprung i det vi idag kallar lantost eller bondost. Prästgården var i äldre tider församlingens medelpunkt. Prästen fick ofta lön i natura, bönderna betalade sitt tionde. Vid de så kallade ystena, ost- eller ystmöten på prästgårdarna, bereddes då en ost, som senare blev känd under namnet Prästost. Stora ostar var ett tecken på att man hade en rik gård med god tillgång till mjölk. Den vanligaste gamla svenska osten var allmogeosten eller bondosten, som uppskattades både till vardags och fest var oftast mindre i storlek. I dag har den utvecklats till vad vi kallar för hushållsost. Men hos gårdsmejeristerna går det fortfarande att hitta riktig bondost, gjord på gammaldags recept. Från 1700-talet har vi dokumentation av Västgötaosten. Ännu mer berömd har Västgötaostens avläggare, Västerbottensosten, blivit. Den gjordes första gången vid Burträsks mejeri år 1869 av mejerskan Eleonora Lindström. Antingen hon gjorde fel i receptet eller hittade på egna modifieringar lär vi väl aldrig få reda på. Men så fick Västerbotten sin ost, som har lyckats växa till ett känt varumärke.

Lite finare ost

På de större herrgårdarna hade man resurser och möjligheter att försöka utnyttja erfarenheter från utlandet. Schweizaren Du Bas kom i slutet av 1700-talet godset Marsvinsholm i Skåne och fick i uppdrag att tillverka en ost enligt den metod man i Schweiz använder för framställning av Emmenthaler. Men det var andra förutsättningar med foder, råvara och i kombination med vårt klimat blev det en ny ostsort som vi idag känner igen som Herrgård. I ärkebiskopens Olaus Magnus kulturhistoriska verk “Historia om de nordiska folken”, skriven i Rom 1555, kan man läsa: “Hos västgötarna i Norden har osten tack vare en gynnsam natur så utmärkt sammansättning, att den vid tilltagande ålder doftar liksom välluktande kryddor och har den härligaste smak.”

Det är denna gamla tradition vi på nytt tar upp idag när vi ute på Gårdsmejerierna hämtar kunskap från bland annat Frankrike, Italien och Schweiz, för att tillverka de mest utsökta ostar på våra förnämliga svenska råvaror.