Druvan Barbera ger ett snabbmognande vin som bara doftar och smakar mörka surkörsbär med skärande syra, innehållande en ansenlig dos metanol!? Nja, inte riktigt.
Tomas, den vandrande encyklopedin vad gäller norditalienska viner bjuder in och ställer fram sex stycken Barbera d’Albas anno 2004. En alldeles strålande laguppställning! 3 st traditionella producenter, 3 st moderna. Noll till 110% ek alltså. Jag har köpt lite ost och F lagar mat. Runt bordet sitter åtta kompisar och kompisars kompisar med smak- och doftsensorerna på fullt spjäll. En mat- och vinnördsafton galore!
Germano Ettore, Roagna och Mascarello, de traditionella (och en halvtraditionell) producenterna är först ut på banan tillsammans med en redig svampsoppa på härköpta kantareller. Ostarna ackompanjerar. Taleggio, Robiola Tre Latti och en Tomme-ost från Langhe, Piemonte.
-Mascarello Guiseppe E Figlio Barbera d’Alba ‘Scudetto’ 2004
En fin pust av mörkröda körsbär – inte sötfruktigt mogna utan lite torra och dammiga. Lakrits och svart nytt läderbälte ger en fin traditionalistisk komplexitet. Syran är markant och det fräser fint på tungan. Eftersmaken är ganska tuff men det är ju gott när det smäller lite. Carlo Merolli i Danmark säljer 2005:an.
-Germano Ettore Barbera d’Alba ‘Vigna della Madre’ 2004
Från mammas vingård 🙂 God körsbärsfrukt utav mörkare slag breder ut sig. Plommonlik doft med skön grusig spicyness. Tuff syra och trevligt slank med en bra punch och en fin eftersmak. Kort skalkontakt och 12 mån på franska barriques(får anses ganska modernistiskt) som bara måste vara redigt begagnade?! Finns att köpa till det facila priset av 179 kr.
-Roagna Barbera d’Alba 2004
En härlig doft av mörka körsbär och annan mörk frukt. Svarta plommon, finns det? Kryddor med lite lavendel på toppen. Eller är det kanske viol?! Smaken domineras av frukt. Lite sötfruktigt med fin koncetration och syra. Men. Jämfört med övriga två känns vinet lite tafatt. Den jämförelsevis låga syran gör att det upplevs lite platt. Inte en favorit. Bristly importerar, tyvärr slut.
Nästa gäng till rakning till en köttragu på högrev och massor av Cecchis pasta med parmesan. Ekade viner med betoning på franska små rostade ek-barrriquer.
-Aldo Conterno Barbera d’Alba ‘Conca Tre Pile’ 2004
Lagrad på 100% ny ek. Massiv aromatik av mörk frukt som blir mer mogen ju mer tid i glaset. Nyanser av kryddor, rostat bröd, tobak och choklad. Välbalanserat med skön syra som inte blir jolmig eller too much i munnen. Helt klart bäst till maten, utan tvekan. 2006 finns här.
-Pio Cesare Barbera d’Alba ‘Fides’ 2004
Utnämnd till det smarta vinet. Lager på lager av fin mörk frukt, lite torkad, skön örtighet som salvia och anis. Blommig. Doften fyller på med en fatkaraktär (choklad, vanilj) som är riktigt snygg. Vinner inte till maten men är gott. Riktigt gott.
-La Spinetta Barbera d’Alba ‘Gallina’ 2004
Holy shit. Rostat järn, oxiderad, bittermandel. kryddor och vanilla coke. En häftig doftupplevelse men inget att orda om. Smaken är LIKÖR.
Supergod mat. Aldo Conterno bästa matvinet. Fides är bara gött med härliga nyanser. Germano Ettore bästa i första gänget.
Jag är inte någon ekfantast, men vad gäller Barbera verkar det som jag favoriserar de som vilat på ek en stund. Men plankorna får inte maskera det som verkligen spelar någon roll. Vaniljvin är inte gott och Coca Cola dricker jag till nachos.
Kul genomkörare! Dock skulle jag dra mig för att kalla Ettore Germano för traditionell, Vigna della Madre har, i likhet med Germanos övriga viner, legat på barriques efter en ganska kort maceration. Jag är lite förbryllad över att Vinsummum har 2004 som aktuell årgång, Viniropa har 2007:an ute nu.
http://www.viniropa.dk/commodity/1221
/Patrik
Mm, har för mig, nu när du säger det, att vi pratade om just Ettore som lite traditionalist/modernist. Head-to-head mot de senare tre framstod vinet ändå som mindre modernistisk (vad gäller ek iaf). Får be Tomas om exakt lagringinfo.
Ska mejla vinsummun och kolla läget.
Det stämmer att Vigna della Madre är barriquelagrad (12 mån. efter en veckas maceration). Dock instämmer jag i att den upplevdes mer old school än den kanske är. Rustik i smaken. Min första tanke var att ställa Vigna della Madre mot Conca Tre Pile i en “mitt-flight”, men det fick vara nog med nörderiet. Jag tyckte själv bäst om Roagnan. Den utveklades fint i glaset och den skvätt som jag sniffade på i slutet av kvällen var strålande med stall och animaliska toner. I alla de andra tog faten över efter hand. Apropå trad/modern: Ettore Germanos Barolo Prapó har en macerationstid på 9-12 dagars och lagras därefter på 15 hl ekfat. Kanske inte traditionellt (om man jfr med tex Roagna) men inte heller helt modernt. Men det är ju Prapón det. /Tomas
Det här ställer ju frågan, den oundvikliga frågan, om vilka kriterier som gäller för att kallas traditionalist. Gränsen verkar tunn. Någon som kan bringa klarhet? Plz.
Schysst jag gillar barberadruvan och här fanns det minsann lite viner jag inte provat.
hur var de till osten?
Vi är stora Ettore Germano-fans och avlade ett besök hos sonen Sergio Germano för två år sedan.
Jag brukar försöka att inte hänga upp mig på huruvida en producent är “traditionell” eller “modern” men rotofermentorer, kortare maceration och barriques lär nog vara attribut som kan appliceras på epitetet “modernist”. Mitt emellan Giuseppe Mascarello och Roagna så upplevs nog trots allt den barriquelagrade Vigna della Madre som betydligt mer tillgänglig kan jag tänka mig.
Patrik: Ettore Germano verkar uppenbarligen i den moderna skolan, om man nu ska ägna sig åt denna klassificering. Rotofermentorer över hela linjen säger du? Jag har ett par Prapó från 2001. Kanske dags att prova en eller? Har du någon erfarenhet av vinet i fråga? /Tomas
Tomas – Jag bara rabblade ett par exempel på “moderniteter” eftersom Fredrik efterlyste dylika kriterier. Hur EG´s Prapò framställs vågar jag inte ta gift på. Vi har fallit handlöst för Cerrettan i varje provad årgång – t o m 2003 var tilltalande. Vi har “normalen” Serralunga i 2001 års modell men har inte provat den på länge. Prapò 2001 är det säkert ingen brådska med men har du ett gäng så kör hårt 🙂
/Patrik
Ah, och därom tvista de lärde =). Patrik; visst tangerar du vad jag också anser vara modernistiskt men förundras över ekmarineringen av vinerna från de s.k tradtionella producenterna. De är egentligen endast Roagna som sticker ut med typiciteten; Roagna non cambia och 0% ek och uttalad lång maceration. Efter några timmars luftning fanns endast ek kvar i alla glas utom Roagnas.
Sofia: Tomme-ostem tycker jag funkade bäst till vinerna. Smörigt och nötigt med en lagom sälta verkar göra underverk till en Barbera d’Alba.
[…] vintema och skrapar sedan ihop ett antal flaskor med hjälp av tysken Stefan Töpler. Sist var det viner från Pio Cesare där kvällens huvudnummer, en 78:a oturligt nog var korkad. Innan det var det Barberor från 2004 […]
[…] frukt, skön syra och en fin avslutning. När jag smakade den sist var jag inte helt övertygad. Möjligen för att det stod 7 andra Barberas på rad. Vinet är opakt blålila, som sig bör. En härlig doft av mörka körsbär och annan mörk frukt. […]