Ibland är det inte dumt med något lättlagat och snabbt ätet. Jag gillar det, särskilt när vi har en liten kille som alltid vill något speciellt när det är dags att sätta tänderna i något. Hemkokt tomatsås tas ur frysen och tinas i mikron, ett paket lasagneplattor som delas till bred PAPPARDELLE. Mycket bättre att de färdiga tagliatelle som är alldeles för tunn – blir ju bara klumppasta! Pastan kokas och blandas sedan med tomatsåsen + några hackade soltorkade tomater.

På tallrik: Pasta med tomatsås, buffelmozzarella, olivolja och salt och en hand hackad basilika eller varför inte persilja. Tutto è finito!

Passar på att ge Crasto Douro 2007 en chans till maten som enligt Niklas är riktigt bra. Och det är den. Årgång 2007 Douro-dalen i Portugal är enligt utsago (bläddre ned lite) överjävligt bra på sina ställen. 2007 Quinta do Crasto Douro Crasto visar upp en ogenomtränglig röd färg i glaset med lite blålila stänk i kanterna. Doften är stor och mogen med mörk frukt; björnbär, katrinplommon och toner av ek. Härligt fin syra med salmiak och lakritsfiskar i eftersmaken. Efter ett tag i öppen flaska får vi en lite kryddigare doft, kanske lite skokräm och bourbonvanilj. För 100 sek är detta ett kanonköp.

Moscatel de Setubal tillverkas av druvan Muscat. Av Muscat tillverkas även russin, druvorna används även för att ätas direkt. Muscatdruvor odlas i ett stort antal länder, och det förekommer såväl gröna som blå och dessa kan vara allt från torra vita bordsviner till mycket söta starkviner. Moscatel de Setubal är ett sött vin. Väldigt sött. Det doftar allt som oftast torkad frukt såsom gamla russin, aprikoser och fikon. Honung, apelsin och nötter ackompanjerar ofta men det finns varianter med mintdoft, wunderbaum orginal och kryddiga örter.

Om du har ett sug att prova denna vintyp då ska du svänga ihop en dessert med kanel i. Det gifter sig fantastiskt fint. Äppelkaka. Kanelkaka. Vad som helst, jag lovar det är härligt. Jag gillar dessertviner liite svala så jag sätter gärna flaskan svalt så att det håller cirka 10-14 grader.

Just vinet Bacalhoa Moscatel de Setubal 1998 har en fin guldgul färg och bildar stora draperier i glaset efter snurr. Konstigt vore det ju annars 170 gram socker per liter och 18 % alkohol. Det doftar fint av russin och nötter med en lite twist av kakao. Smaken är len, det går inte att hitta några 18% här inte. Fikon med nötter och med en tangy ton av citrus. Lång eftersmak. Kort och gott: nästa gång det vankas ett sött vin… ge det portugisiska en chans. Och glöm inte bort kanelen i desserten

Vinet är halmgult och ger ifrån sig en riktigt trevlig  mineralisk doft av mogna äpplen med en liten touch av honing (enligt Puh). Vinet är lättare och fruktigare i munnen än vad jag kunde tro, det är heller inte någon isande syra som en riesling (som jag gillar) men ytterst välbalanserat. Smaken hänger kvar alldeles lagom länge och gifter sig perfekt med den lite kryddiga chorizon. Helt klart gott och helt klart en publikfriare. En zipp och jag drömmer mig bort till en somrig veranda med någon grillad fisk med en liten hot n’ spicy sås… och då blir det 07:an som ska provas.

Periquita och Vila Santa är stora kända namn på rödvinshimmeln, de är från Portugal och de har funnits på SB ett bra tag, särskilt Periquita som jag druckit några gånger i min ungdom (höhö). Vila Santa har jag nog druckit säkert fyra flaskor av(till mat) under kanske, hmm, två år eller så. Alltid levererat och nästan alltid fått epitetet; mest prisvärda vinet under hundra pistoler. Men sen då, förutom portvin och annat sött? Det är inte mycket jag känner till om Portugals viner. Kanske är det dags att ta en närmare titt på Spaniens lilla granne? Och vad gäller vin är det nog inte läge att kalla Portugal för Spaniens lilla bastard. Inte efter en kväll som denna och absolut inte i Niklas närhet   Vinbilderna har jag helt sonika lånat från Finare Vinare.

Första flighten; på druvan Alvarinho/Albariño (vitt)

Palacio de Brejoeira 2004
Doftar gröna äpplen eller kan det vara päron, citrus, en förnimmelse av en svag ton av nötter, hasselnöt kanske. Smaken är stram med melon/päron/äpplen/citrus. Kommentarer runt bordet: mineralisk, ursprungstypisk.

Soalheiro Premeiras Vinha 2007
Det doftar stort och blommigt och även övriga anteckningar pekar på en klassisk Sauvignon Blanc. Det smakar citrus och har en riktigt trevlig avslutning. Kommentarer runt bordet: krusbär, nässlor och gräs. Sauvignon Blanc från Loire?

Dorado Vinha Verde 2005
En lite mindre men inte alls sämre doft än i de tidigare två, tvärtom. Här jag jag skrivit lite smörnötig(honey-on-oak?) kiwi med och melon. Smaken är balanserad och håller länge i munnen. Ett riktigt trevligt vin och bäst av de tre.

Andra flighten: historiska röda viner

Quinta do Carmo Vinho Tinto 1960
Nu pratar vi ålder. Tegelfärgat. Fin bukett utav örter sprejad med rosenparfym, blyerts och en helt ny plastpåse med svamp. Det smakar mm.. gott, fin i munnen, syra, trevligt avslut sprejar gomseglet. Länge. Kommentarer runt bordet: Grusdamm, körsbär, Piemonte?, Nebbiolo?

Caves Aliança Bairrada Garrafeira Particular 1948
Ojoj. Pirates of the Caribbean. Direkt i glaset hittas tjära, portvin, Kapten Kroks armhåla, övermogen frukt, vattensamling med alger. Drickbart? Vetitusan! Men efter ett tag släpper den unkna doften och släpper fram mindre osmakliga mognadstoner. Svamp, dadlar, russin ost hörs nerifrån bordsändan. Smaken finns där, förvånansvärt fruktigt med längd. Kommentarer runt bordet: Den är död!, Odrickbar, Den lever! Den går att dricka!

Antonio Bernardino Paulo da Silva Colares Chitas Reserva Velho 1970
Alger, sten, grus. Övriga runt bordet utbrister ”gravöppning” och stenkällare. Det smakar strävt, tanninerna har överlevt graven men nja, inte bästa glaset denna flight.

Tredje flighten: rött från Douro. Nutid.

En portugisisk rätt Bisaro med Migas. Fantastiskt gott.

Quinto do Vallado 2005
Ungt vin, blåröd ton lite kryddig doft. Runt bordet hittas persika, björnbär, björnklister…  Lite eldig och fyllig smak med kort intensiv eftersmak. Spretar lite åt kanterna. (280.-)

Quinta do Vale Dona Maria CV
Mintkola, eukalyptus är tydligen ett igenkännande drag åt unga douroianer. Aloe vera, björnbär och lite parfym hittas. Smaken är riktigt sträv har jag antecknat och kan nog ligga raklång i bra många år. Mångas favorit. (499.-)

Pintas Red 2005
En mindre kryddig doft med inslag av vanilj. Smaken är fruktpackad och jag kan tycka att det är lite Ribera över det hela, fast lite mer fruktbombarderat. Fin medellång eftersmak. Bittermandel, hallon och skogsbär hittas runt bordet. (439.-)

Quinta do Crasto Vinha Maria 2005
Wups! Här hände nåt.. Formligen skriker ek, vaniljkola. Från bordsändan hörs -Coca Cola!, mintchoko. Koncentrerat kvalitetsvin som fått 95 p främst från amerikanska vinrecensenter. Stilen går inte hem runt bordet. Kanske en mer sansad fatlagring är att eftersträva. Absolut, men jag gillar det ändå på något vis. Rätt mat och jag är såld. (675.-)

Fjärde flighten: fortifierade viner

Fortifierat vin: Ett så kallat uppspritat vin. Jäsningen av druvorna avstannas med hjälp av druvsprit från Muscatdruvan som gör att jästsvampen dör. Kanske någon kan förklara bättre?

Alambre Moscatel de Setubal 20 años
Guldig bärnsten med toner av knäck och torkade frukter. Runt bordet hittas nougat och en exotisk torkad planta som kan rökas. Söt lite sirlig smak med lite nötter och torkade aprikoser.

J. A. Fernandez Moscatel de Setubal buteljerad 1935
Oj, inte någon typisk Moscateldoft här inte. Frisk double action-känsla som mynnar ut i en pestoburk av det färskare slaget. Riktigt härligt! Dagen innan hade jag faktiskt doppat näsan i just en sådan pestoburk så associationen var klockren. Det finns såklart torkad frukt med nötter här också. Stor fyllig smak. Lite kort syra tycker vissa runt bordet. Flaskan har en härlig historia. Läs mer på Niklas blogg!

Bastardinho de Azeitão Moscatel de Setubal 30 Años
En aning större färgmättnad. Fin doft, precis som övriga.  Fikon i cognac, örtigt, knäckigt, dammigt hör jag runt bordet. Smaken är frisk med bra längd. Jag börjar så smått bli helsåld på denna typ av söta viner. Tidigare var det Tokaj, Vin Santo (med ålder) och enstaka Sauternes-viner som gällde.

1871 Quinta de Lourerio Vinho Velho do Douro Garrafeira Particular
138 år. Känn hur siffrorna rullar runt i munnen. Ett 138 år gammalt vin som fortfarande är helt vitalt. Tjära, tuggtobak, nötter, übertorkad frukt. Kaffelikör och trävirke runt bordet. Fantastiskt att få chansen att prova detta vin. Vinet är en Tawny och har aldrig passerat tullarna i Vila Nova de Gaia.

Trevliga överraskningar

Håkan pillar fram en karaff. Nu är jag ute och cyklar, hittar inget att ta ner och beskriva annat än järnvägsslipers. De andra hittar blyerts, rök och tjära, stalligt och nyslaget gräs. Visst, när de säger det. God, mycket drag med lång eftersmak. Facit: 1996 Clos de la Dioterie Chinon (Charles Joguet).

Mats L bjuder på en flaska vars doft jag känt tidigare under kvällen. Kan det vara the return of the mummie säger Frankofilen? Det doftar fint av piratskepp med en stor dos grusdamm, men det ligger även ett torkat läderskärp mitt på grusgången. Mycket trevlig med fin frukt, ung (jämfört med förra) Colares Chitas från 1987.

Vintresserad bjuder på någonting jag faktiskt kan tycka att jag känner igen. Är det för att jag känt på mig att det borde dyka upp en norditalienare. Kanske. Är det bara jag som känner rosorna under allt det där andra tänker jag. En dos blöt tobak med någon sorts röd frukt. Jag är en novis som sagt och har svårt att hitta alla bär, men rosor, jo, jag tror det. Kan vara en Barolo med några år på nacken. Facit: Barolo Batasiolo 1997.

Mitt bidrag till kvällen är ett par ostar jag letat efter i hela Sverige. Fick napp på en Serra de Estrela som är en av Portugals mest kända ostar. Men tyvärr ingen sådan ost. Inte i hela Sthlm. Inte i Uppsala. Näh, får nog importera själv! Tillslut hittar jag en Azeitao. Azeitao är även den en av Portugals mer kända ostar och är gjord av opastöriserad fårmjölk. Precis som med Serra de Estrela används en sorts tistel i tillverkningsprocessen. Vanligtvis används löpe (en blandning av enzymer) från kalvmagar för att osten ska koagulera. Men portugiserna använder alltså tistlar istället… ja, de är inte kloka de där portugiserna. Osten är väldigt god med en sirligt mjölkig smak av fårmjölk. Mer fyllig och animalisk än andra mjuka ostar jag smakat av fårmjölk. Jag hittar en antydan av bitterhet. Det är tisteln som ”färgat” av sig har jag läst.

Bilden ovan föreställer den andra osten för kvällen Queijo de Cabra, en ost tillverkad av getmjölk. Stenhård yta med en viss doft av getmjölk. Cabra mognar i minst 45 dagar i 8-14º och i mycket hög fuktighet. Den silas sedan långsamt, det ska bevara den krämiga konsistensen. Okej, krämig? How about stenhård och med hälften av den vikt den borde ha(400 gr). Salt som in i bomben. Inte en sådär trevlig sälta utan nästan uppsaltad. Men jag antar att den legat på ett torrt lager och helt enkelt inte tålt det. Niklas gillade den i alla fall.

Ojoj.. tack för sällskapet. En riktigt bra kväll.

Läs mer om provningen:
här och här och här och här