La Mia Trebbiano med Parmesan & Culatello

Jag håller på och testar mig igenom några viner jag inte provat från mitt skötebarn TERRA DEL VINO. Bland annat har några obskyra flaskor från Camillo Donati pockat på uppmärksamhet så när min lilla låda landade utanför dörren är jag inte sen att ta fram kapsylöppnaren. Vinet härstammar från Emilia-Romagna, några mil söderut från Parma – det passar säkert alldeles ypperligt att ta med nyskivad Culatello, Parmigiano Reggiano Vacche Rosse (och en bit av bergskvalitet) samt lite färsk pecorino till lördagkvällens lilla sammankomst.

Vinmakaren Camillo tillverkar några olika varianter som är vanliga för reg(g)ionen, bland annat en vida känd Lambrusco samt en halvsöt Malvasia men kvällens vin är familjens La Mia Trebbiano. Vinet är lätt kolsyrat eller frizzante som det kallas på italienska och tillverkat av 100% Trebbiano. Precis såsom Camillo Donati’s övriga viner är det spontanjäst på druvans egen jäst och ofiltrerat vilket ger lite sediment i botten av flaskan. Eftersom jag ska bege mig till fots är det inte en klargul vätska vi häller upp en timme senare utan ser mer ut som ett ljust öl av Gueuze-typ.

I Emilia-Romagna innehåller maten ganska mycket animaliskt fett och umami. Särskilt prosciutto och parmesanost är packat med denna sjätte smaksensation. Umami kan i mängder upplevas ganska mastigt och är såklart väldigt smakrikt, därför njuts dessa livsmedel per tradition ofta med ett halvsött eller torrt vitt vin som är halvsött och frizzante. Den lilla kolsyran hjälper till med matsmältningen sägs det. Hur vi Sverige upplever detta som passligt återstår att se men förutsättningarna är överdrivet goda när jag häller ut innehållet ur den medhavda papperspåsen. Culatello, färsk pecorino och Vacche Rosse-parmesan från allas vår Gattimondo, det är inte annat än guldklimpar allt från småskaliga producenter i Emilia-Romagna…. förutom pecorino’n vilken härstammar från Toscana.

Vinet krusar sig vid upphällning, som jag sa är det inte helt klart i glaset men har en halmgul uppenbarelse. Vi sniffar. Det är kul för det här är så olikt något jag tidigare sniffat på, svårt att förklara vad det doftar som, jag får i alla fall en tydlig doft av nypressad apelsin med en gnutta ananas, här finns också en liten ton av halm, lite jäst som bidrar till komplexiteten… skulle behöva ha ett glas framför mig nu. Vinet jäser på skalen i några dagar och det är en säregen smak i munnen, lätt men samtidigt full av tuggbar textur. Vinet har lixom tagit det bästa av torr ciderkaraktär, lite bitterhet på slutet som en bra gueuze men är ändå omistligt ett vitt vin.

Camillo Donatis La Mia Trebbiano är inte annat än en klockren kombination till plocket på bordet.