Det måste vara den enklaste röran ever och alla varianter borde vara uppfunna; riv smakrik ost, tillsätt creme fräääsch, salt, mortlad torkad svart trumpetsvamp. Kanske är svampen aningens exotiskt. I vilket fall som helst är det riktigt gott till rödvinsås och en trevlig köttbit. Det är lite viktigt att låta röra sätta sig men det spelar egentligen ingen roll.
Tanken med smakkombon var i alla fall att möta upp den vilda smaken av mör älgbiff införskaffad på Sovel Kött & Grill (snacka om addicted). Vad passar väl bättre än farsans torkade svarta trumpetsvamp som dels, enligt ovan, mortlades och den andra hälften frästes på i panna med smör. Osten till röran fick bli Kvibilles lagrade prästost som jag tycker är riktigt bra. Lagom smakrik till rostmackan och morgonknäcket.
Om Kvibille:
Anrika och ädla ostar från Kvibille
Kvibille var länge enbart känt för sina cheddar- och ädelostar, men i dag innefattar varumärket flera andra ostsorter, som Präst och Grevé. Mejeristen Alfred Wendler etablerade på 1920-talet Kvibille som ostleverantör och för att nå den positionen tvingades han offra sina egna skjortärmar i produktionen.
[Fortsätt läs om Kvibille här]Madonna della Grazie Bauccio 2004
Vinet till: Madonna della Grazie Bauccio 2004 från Vinik (ekovin) gjort på druvan Aglianico. Fantastiskt bra och riktigt god till maten. Svårt att beskriva bättre än vad Finare Vinare gör (jag bara snor texten rakt upp o ner men hela inlägget hittas här):
Nosen visar flera fina tecken på utveckling: svart matjord, undervegetation, svamp, tobak, farin och järn. Balsamiska drag och söta röda stråk i den mörka frukten. Massor av örter, med salvia och mynta på toppen och lakritsrot i fonden.
Smaken känns mer “färdig” och har nått en bra bit på väg till harmoni. Attacken är mjukare och tanninerna mer sammetslika, även om den intensiva avslutningen fortfarande är ganska så tuff och lite örtbitter. En sensation av menthol-kyla avslutar den långa bågen. Efter ett par timmars luftning är det högst trevligt att suga i sig även på egen hand.
Summa summarum: aglianico måste räknas in bland världens stora druvsorter och det här är två rejäla, muskulösa rödtjut att fyra av i köttsammanhang. Tack vare ungdom och nya tonneaux framstår nollsexan som en modernare tappning av traditionerna. Efter fyra timmar i luften har den blivit mer drickvänlig. Nollfyran har redan hittat hem och känns mer klassisk i stilen eftersom faten hunnit underordna sig och tredjehandsaromer kommit till. Väntar man ett par år kommer nollsexan säkert att gå samma väg. Årgångarna är väl ungefär lika bra när det kommer till kritan.
Tja! kul att du tagit upp bloggen igen 🙂
inte för att sabba din glädje, men kvibilles lagrade ostar, är, förutom cheddarn, vanliga arlaostar som har legat längre. de är alltså inte garanterat från kvibille. där är det bara varumärket kvibille som arla äger som används. i allmänhet är det ofta samma mejerier som arla, falbygden, skånemejerier, garant, ica och kron ost använder sig av. det som görs i kvibille är cheddar och ädelost. i allmänhet kan man gå på att en präst är en präst är en präst, det som skiljer dem åt är ofta lagring. svenska hårdostar är av mina erfarenheter mer från ost till ost än att de skiljer sig mellan varumärkena.
Hmm, har jag nämnt att osten kommer FRÅN Kvibille?
Intressant. Jag vill höra mer om ostarnas tillverkning och vad som sker bakom låsta dörrar. Hur är det med Västerbottenost?
Kanske något för Landet Brunsås att gotta sig med nu när de plöjt av mjölk och bröd.
P.
sant! det sa du aldrig!
P: Och uppdrag granskning 😉 Västerbotten: Det är väl ett av Norrmejeriers reg. varumärken och osten tillverkas endast i Buträsk enligt Ulrika Eleonora Lindströms recept. Så förhoppningsvis gäller inte Västerbottenost är Västerbottenost är en Västerbottenost…
Ouch! Jag vågar inte prova alltför många olika köttbitar på Sovel. Det slutar bara med att jag köper mer och mer…
I hear you! 🙂